Förra veckan var jag på efterkontroll hos barnmorskan. Gick därifrån med stark inrådan att prata med någon om min förlossning och informationen att mitt järnvärde är på tok för lågt. 102 ligger det på och det 109 låg det på i slutet på graviditeten och det var ju också för lågt så uppenbarligen är det inte optimalt.
Förmodligen beror det på att jag är så himla himla dålig på att få i mig mat de dagar vi bara är hemma. Det är inte det att jag inte hinner, jag är liksom inte hungrig eller sugen på mat eller ens mackor. Jag har inte tyckt att det här vart ett problem, men att få höra att om det inte förbättrats tills nästa gång bör det utredas mer ändrar ju situationen. Jag har försökt att ignorera det här och skoja om det sen jag fick reda på det men den här helgen har det verkligen gått upp för mig hur himla dåligt jag behandlar min kropp och efter att ha känt mig riktigt svimfärdig i förmiddags får jag nog inse att det inte duger att leva på kakor och andra snabba sockerkickar om jag vill vara en pigg och glad mamma och sambo i många år framöver! 

Nu kommer den där förlossningsberättelsen jag lovade er för ett tag sen och fått mycket frågor om hehe! Bättre sent än aldrig! Det har ärligt talat dröjt för att jag undviker att ens tänka på det, orkar inte ens läsa igenom det ordentligt innan jag publicerar det. Detta blir mitt första inlägg utan bilder, jag ville införa fotoförbud där inne men några bilder blev väl tagna ändå, men det är inget jag vill dela med mig av. Jag har inte min journal så vissa saker kanske inte är helt 100%, jag var inte riktigt med i matchen hela tiden om vi säger så. Jag vill varken försköna eller överdriva något utan det här är MIN upplevelse med både positiva och jobbiga grejer, för ja, det var både ganska fantastiskt och det värsta jag varit med om!
-------------------------

Det hela började sjukt oväntat med att vattnet gick strax innan 07 på morgonen. Jag vaknade av ett "knäpp" i magen och kände att det började rinna. Försöker panikresa mig ur sängen för att inte förstöra madrassen men då tror Jocke att jag ramlar ur sängen och håller fast mig. Det var som på film, det forsade ut vatten och även mycket (!) blod så när vi ringde förlossningen ville de att vi skulle komma in direkt. 
Vi hade inte packat den där bb-väskan så vi slängde ner lite grejer och jag tog en dusch medan Jocke fick skura upp allt blod - det såg ut som en mordplats! Innan vi åkte ställde jag mig och kokade nappar medan Jocke gick ut med Kasper (min mamma kom och hämtade honom sen). I efterhand fattar jag inte varför jag ställde mig och kokade nappar, måste ha fått totalt hjärnsläpp.
Väl på förlossningen gjorde vi ctg och så blev jag undersökt. När jag hade förklarat att det var blod och hur mycket måste de trott att jag överdrivit för efter att de sett hur mycket det faktiskt var blev det genast lite allvarligare i tonen och skickade in läkare. Hade inga värkar och själva förlossningen hade egentligen inte startat alls men vi blev ändå inlagda pga allt blod och de sa att vi inte kommer därifrån innan bebisen är ute. Det och historiken med moderkakan gjorde så det fanns en risk för urakut snitt så jag fick mat och dryckförbud. Hade inte ätit eller druckit en droppe sen föregående kväll så det var riktigt jobbigt! 
När vi hade fått vårt rum fick jag dropp eftersom jag inte fick äta/dricka. Jag blev även tvingad (!) att byta om till sjukhusets kläder, för om det behövdes göras ett snitt fanns det ingen tid att klä av sig utan då skulle kläderna klippas upp. Hur nojig blev man inte av det? De ville även sätta en skalpelektrod (?) på barnet för att ha bättre koll på henne, ctgn utanpå magen tappade kontakten hela tiden. När de gjorde det var det tre personer som hängde på min mage för att känna hur hon låg och för att få ut allt blod som var i vägen.. Det var inte skönt kan jag lova och det var nog här den "riktiga" delen av förlossningen började, hittills hade ingenting gjort speciellt ont eller varit så jobbigt förutom allt blod. 
Efter en stund började jag iallafall få ont och sammandragningarna började synas mer och mer på ctgapparaten. De kom ofta men var inte så starka så de kopplar upp ett till dropp, med värkförstärkande medel. Det hela var hanterbart ett tag men helt plötsligt från ingenstans börjar jag få riktigt ont och allt ökar i styrka väldigt fort. Barnmorskan visar mig lusgasen och efter en liten stund rekommenderar hon en tidig epidural också eftersom det ökat så fort men det är låååång tid kvar - trodde vi.
Jag var sjukt rädd för att få epiduralen men det fanns inte på kartan att jag inte skulle ha den, värkarna var hemska! Narkosläkaren som kom var jättesnäll och lät mig andas i lustgasen medan hon satte bedövningen i huden, hela processen var ingenting mot vad jag trodde! Det stack till lite vid bedövningen och tryckte ganska obehagligt när slangen skulle in men det var helt klart hanterbart och såå värt det!
Epiduralen hjälpte mig otroligt bra, kände fortfarande trycket neråt ganska kraftigt men smärtan var borta. Dock fick jag bara "njuta" av det här i ca 2 timmar innan det slutade hjälpa, då undersökte de mig och jag var öppen 8 cm - en timme tidigare var det 3 cm. Ungefär här kände jag att jag behövde gå på toa och bm lät mig, det skulle ju inte hända riktigt än.. Eller? Jo för när jag ska sätta mig på toaletten kommer den värsta smärtan jag varit med om i mitt liv - jag hamnar i panik och skriker som en galen person och kan inte hålla mig uppe själv ens med gåbordet framför mig. Här får alla runt om mig också lite panik hörde jag efteråt och jag hamnar bums i sängen igen. Att jag ställde mig upp från att ha legat ner under hela förlossningen måste ha gjort det sista för krystvärkarna började väldigt starkt då. 
Jag var så oförberedd på hela den här grejen och det gjorde så mycket ondare än jag någonsin kunnat föreställa mig, i varje krystvärk får jag panik och försöker förklara att det här går inte jag kommer dö, men alla säger bara att johodå det här går kom igen! Jag får ännu mer panik av att ingen förstår mig eller bryr sig, jag känner ju verkligen att det GÅR INTE, varför fattar ingen och varför bryr sig ingen?! Jag vet inte hur jag ska fokusera, har aldrig haft sån panik i mitt liv. 
Mellan krystvärkarna svamlar jag om konstiga saker och de låter mig ha lustgasen under det här skedet också eftersom jag klamrar mig fast vid den som en livboj. Misstänker att de sänkte den men faktiskt lät mig ha den också för att andra personer i andra rum inte skulle höra mina skrik så mycket.. För ja, det var ingen harmonisk stämning med doftljus och yogamusik därinne direkt om vi säger så. 
Men, iallafall så känns det helt omöjligt att hon ska kunna komma ut och det kommer in en till barnmorska som är mycket hårdare säger att jag måste krysta mer. På något sjukt sätt går förloppet tydligen framåt för snart (känns dock som en evighet) känner jag att något (huvudet) kommer ut - här tror jag verkligen att jag kommer dö - och sen kommer något mer (kroppen) ut och helt plötsligt försvinner all smärta och ett skrik hörs i rummet. Hon är ute! 
Det var verkligen som de flesta säger, när bebisen är ute försvinner allt och jag hade väl tur för så var det verkligen. Kände knappt när moderkakan skulle ut och behövde bara ett litet stygn och det räckte med bedövningsspray för det. När de lämnade oss med bebisen frågade jag flera gånger om det verkligen var över - hade jag klarat av allt? Och ja, det hade jag och även fast jag var långt ifrån lugn och sansad så har jag aldrig varit stoltare över mig själv! Utan den fantastiska barnmorskan vi hade under hela förlossningen och såklart Jocke tror jag dock fortfarande inte att det hade gått såhär bra utan det hade slutat med sugklocka eller något värre tillslut, för hon måste ju ut och man har inte obegränsat med tid på sig direkt. 

Så, sammanfattningsvis så var det hela väldigt blodigt, det gick väldigt fort när det väl började - jag hade knappt någon latensfas, den aktiva fasen var hanterbar med epiduralen, utdrivningsskedet var bland det värsta jag varit med om i hela mitt liv och så fort hon var ute försvann all smärta.
Som sagt så vill jag inte skrämma någon, jag vet att andra har haft fantastiska förlossningar men det finns även många som mår dåligt fysiskt efteråt. Jag mådde och mår jättebra fysiskt efteråt, får dock ärligt talat fortfarande panikkänslor av att ens tänka tillbaka på det hela. Jag tror att det hela var extra jobbigt eftersom hon kom tidigare, jag var liksom inte förberedd. Dessutom hade jag inte ätit på väldigt länge och det sägs ju att det är som att springa ett maraton, det här med att föda barn. 
Tur att vi inte planerar att få fler barn så tätt, tror jag behöver tid och eventuellt tillochmed hjälp med att bearbeta det hela och förhoppningsvis även glömma en del om jag ska klara av att göra om det! 

En liten tillbakablick från graviditeten. Minns att jag tyckte att magen började synas i vecka 12.. Jag skulle bara vetat vad som komma skulle!
Veckorna 28 - 33 var nog mina bästa veckor rent fysiskt, magen syntes ändå mycket och hon sparkade mycket men det var inte så jättetungt än. 
I vecka 38 kom hon ut, vår lilla älskade minimänniska, så vecka 38 var definitivt favvoveckan av alla! 

Vecka 12

Vecka 17

Vecka 29

Vecka 31

Vecka 37