Vi har ju en chihuahua också som ni nog vet, eller det kanske ni inte gör förresten? Jocke påpekade häromdagen att han aldrig syns på bloggen längre hehe!
Jag får ganska många frågor om hur det är att ha hund och barn och jag måste säga att det går bra för det mesta. Kasper är ju en pytteliten minihund och dessutom väldigt lätt till sättet, han kräver liksom inte milslånga promenader varje dag. Det jobbigaste tycker jag är känslan av att inte räcka till ibland, för något han såklart "kräver" är ju kärlek! Han får ju av förklarliga anledningar lite mindre uppmärksamhet nu än när han var själv med oss och jag märker att han ibland vill ha mer av den varan. Vi försöker låta honom vara med på det mesta vi gör och han får alltid vara med och gosa i soffan på kvällarna.
Något som ska bli spännande att se är hur det blir när Meja börjar krypa. Det är kanske då det riktiga jobbiga börjar! Han är väldigt beskyddande mot henne och vill gärna vara nära henne och hon älskar honom också, hon visar det lite mer hårdhänt bara, är man inte med i en sekund sitter hon plötsligt med hans öra i ett hårt grepp hehe!
